fredag 9 augusti 2013

#95. Amen, Expressen!

Även kvällstidningsjournalister har tydligen sina ljusa ögonblick. Det är mycket glädjande att konstatera för mig, som annars räknar mig till den skara som bidrar till tidningarnas sotdöd genom att sedan flera år vägra köpa deras alster.

Idag blev jag dock så in i själen upprymd att jag, under bråkdelen av en sekund, allvarligt övervägde att snappa åt mig ett ex av Expressen när jag stod vid kvartersbutikens kassa med frukostbrödet i handen och en sovande son i bärselen på magen. Nu lät jag i och för sig detta infall stanna vid blotta tanken, men rubriken på förstasidans topp fick mig att ta raska steg hem och tjonga på datorn för att se om jag verkligen läst rätt.

Hör och häpna! Just idag gillar jag Expressen. Eller snarare Johannes Forssberg som är mannen bakom dagens ledare i Expressen. Rubriken som lyste mot mig vid butikskassan löd Politikerna måste lämna Gud i fred. Sittandes i soffan med frukostbrödet kvar i påsen och sonen fortfarande sovandes på magen, kunde jag konstatera att texten var ännu bättre än jag vågat hoppas.

Forssberg konstaterar faktum redan i ingressen: ”Socialdemokraterna hyser som parti inga åsikter om Gud, Jesus och Den helige ande”. Och han fortsätter:
 
”Det finns inga teologiska intressen bakom partiets storsatsning på kyrkovalet i september. [---] Men ambivalensen inför Jesus är inte större än hungern efter makt. Och Socialdemokraterna är väl medvetna om de politiska möjligheter ett herravälde över Svenska kyrkan innebär. Som megafon betraktad är den oemotståndlig.”

Nu gäller detta visserligen inte endast Socialdemokraterna. Den som studerar partiernas valmanifest inför kyrkovalet kan snabbt konstatera att ambivalensen och makthungern är det som driver samtliga partier och politiskt drivna konstellationer som deltar (flera partier, nu senast M, har ju valt att kliva av det kyrkopolitiska tåget, vilket hedrar dem).

Lustigt blir det därför när partierna, som inte har åsikter om det som faktiskt är den kristna kyrkans egentliga essens och uppdrag, ska fylla sina valmanifest med text. För vad ska man skriva när man inte har någon aning? Det blir lite gymnasialt ordbajseri, ”skriv mycket, skriv välformulerat och skriv självklarheter så ger läraren i alla fall något poäng och missar kanske att du inte har någon aning om vad det handlar om och egentligen inte svarar på frågan läraren ställer”.

Jag behöver inte ge er en genomgång av valmanifesten här. Det har Dag Sandahl redan gjort på sin blogg, och bättre analyser än de han ger där går inte att värka fram. Besök alltså Sandahls sida, läs och begrunda. Skratten får ni på köpet – även om de stundom fastnar lite i halsen när man tänker på att det faktiskt är på riktigt, att flertalet aktörer som ser sig kallade att delta i valet till de instanser som ska styra Svenska kyrkan inte har bättre koll, visioner och engagemang än vad som är fallet.

Nåväl. Tillbaka till Forssberg. Även han gör detta pinsamt tydligt. Så här skriver han exempelvis om S valmanifest:

Olle Burell, kyrkopolitisk valgeneral, förklarade följaktligen i höstas att "kyrkovalet är första steget mot en socialdemokratisk valseger 2014". Han påpekade också att en framgång i valet till den kristna församlingen skulle vara viktig för Stefan Löfven. När man sedan skulle förklä den nakna maktambitionen till kyrkopolitik blev resultatet naturligtvis, som vanligt, pinsamt.

I sitt valmanifest vill Socialdemokraterna bland annat att kyrkan ska "visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!". Alla som vill att prästerna ska vara ignoranta och vårdslösa när de döper och begraver får alltså lägga sin röst någon annanstans.

Vidare vill S att kyrkan ska präglas av "framtidstro" - ett djärvt ställningstagande mot alla som längtar efter mer hopplöshet i sin församling.”

Man skulle ju kunna inbilla sig att S, som alltså tillmäter kyrkovalet en sådan enorm betydelse för såväl valrörelsen 2014 och för den (fortsatta) vänsterdominansen över Svenska kyrkan, skulle kunna kreera något bättre formuleringar än så. Men icke. Och när de icke förmå formulera vad som är vinsten med att rösta S, går de helt sonika över till att förklara vad som blir förlusten om man inte röstar S.

Hör och häpna – den som icke röstar S, stödjer (enligt S-logiken) Sverigedemokraternas inflytande över Svenska kyrkan! Egentligen är det lite lustigt. För som Johannes Forssberg påpekar, är det den partipolitisering som stödjs av S som över huvud taget gör det möjligt för SD att agera inom kyrkopolitiken.
 
Ville S på allvar stoppa SD:s inflytande över Svenska kyrkan, skulle de ju avskaffa hela det politiska spelet och överlämna Svenska kyrkan till Svenska kyrkan. Skilja kyrkan ifrån staten, helt enkelt. Men då avsäger man sig ju även de egna maktanspråken, och det går ju inte.

Alltså väljer man en annan väg, stödd av en retorik vi kommit att känna igen. Den som inte röstar S gör sig således skyldig till att ”fiska i grumliga vatten” eftersom endast S representerar de goda krafterna. Om de får säga det själva.

Denna typ av argumentation lär vi få se mycket av i kommande valrörelse. Även om jag hoppas att jag har fel, misstänker jag att allt och alla som inte tycker som S (S som i Socialdemokraterna, S som i Seglora och S som i tro och Solidaritet) kommer att få se sig associerad med allt ifrån (i bästa fall) SD till (i sämsta fall) rasism, homofobi, kvinnoprästmotstånd, högerextremism, fascism och mörkrets krafter i största allmänhet.

Så är det naturligtvis inte. Det finns alternativ till Svenska kyrkan som arena för fortsatt politiskt maktspel. Svenska kyrkan kan faktiskt primärt vara kyrka – en trosgemenskap där bekännelsen av Jesus Kristus som Guds son, vår Frälsare är kittet som håller allt samman trots olikheterna.

I min värld går det att göra det hela rätt enkelt: Politik är politik och teologi är teologi. Skillnaden är rätt stor, faktiskt.

Det är (borde vara?) vidare en rätt stor skillnad på kommunalhus och församlingskyrkor samt på riksdag och kyrkomöte. Politik är intressant och viktigt, men politik ska utövas på rätt arena. Svenska kyrkan är inte rätt arena. Eller som Forssberg skriver i sin ledare: ”Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna och andra partier har lika lite i kyrkovalet att göra som i val till en bostadsrättsförening eller ishockeyklubb.”

Endast genom att på riktigt skilja kyrkan från staten och politiken kan kyrkan få ro och möjlighet att göra det hon verkligen ska: Fira gudstjänst, missionera, undervisa och utöva diakoni – allt med målet att hjälpa människor till en levande relation med Kristus.

I höst är det kyrkoval. Var och en av oss som är medlemmar i Svenska kyrkan kommer då att få säga vad vi vill med kyrkan och hennes framtid när vi lägger vår röst. Hur du ska rösta måste du bestämma, men jag uppmanar dig att gå och rösta.

Jag vet både att jag kommer att rösta (den som inte röstar, har heller inte rätt att klaga efteråt!) och hur jag kommer att rösta. Valet är enkelt. Jag röstar på den nomineringsgrupp som både i ord och handling visat att olikheter kan berika istället för att söndra och att åsiktsskillnader går att överbrygga när det gemensamma målet är kyrkans väl. Alltså röstar jag på, och kandiderar för, Frimodig Kyrka. Har du inte ännu tagit del av vad Frimodig Kyrka vill och står för, går valplattformen att läsa här. Vem vet, kanske är Frimodig Kyrka valet även för dig?

När vi enas i tron på Jesus Kristus kan inget splittra och mirakel uppnås – men då krävs det också att Svenska kyrkan får vara just en kyrka, och dessutom en del av den världsvida kristna kyrkan.

Politikerna måste, helt enkelt, lämna Gud och kyrkan i fred.

Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar