Idag blev jag dock
så in i själen upprymd att jag, under bråkdelen av en sekund,
allvarligt övervägde att snappa åt mig ett ex av Expressen när
jag stod vid kvartersbutikens kassa med frukostbrödet i handen och
en sovande son i bärselen på magen. Nu lät jag i och för sig
detta infall stanna vid blotta tanken, men rubriken på förstasidans
topp fick mig att ta raska steg hem och tjonga på datorn för att se
om jag verkligen läst rätt.
Hör och häpna!
Just idag gillar jag Expressen. Eller snarare Johannes Forssberg som
är mannen bakom dagens ledare i Expressen. Rubriken som lyste mot mig
vid butikskassan löd Politikerna måste lämna Gud i fred.
Sittandes i soffan med frukostbrödet kvar i påsen och sonen
fortfarande sovandes på magen, kunde jag konstatera att texten var
ännu bättre än jag vågat hoppas.
Forssberg
konstaterar faktum redan i ingressen: ”Socialdemokraterna hyser som
parti inga åsikter om Gud, Jesus och Den helige ande”. Och han
fortsätter:
”Det finns inga teologiska intressen bakom partiets
storsatsning på kyrkovalet i september. [---] Men ambivalensen inför
Jesus är inte större än hungern efter makt. Och Socialdemokraterna
är väl medvetna om de politiska möjligheter ett herravälde över
Svenska kyrkan innebär. Som megafon betraktad är den
oemotståndlig.”
Nu gäller detta
visserligen inte endast Socialdemokraterna. Den som studerar
partiernas valmanifest inför kyrkovalet kan snabbt konstatera att
ambivalensen och makthungern är det som driver samtliga partier och politiskt drivna konstellationer som
deltar (flera partier, nu senast M, har ju valt att kliva av det
kyrkopolitiska tåget, vilket hedrar dem).
Lustigt blir det
därför när partierna, som inte har åsikter om det som faktiskt är
den kristna kyrkans egentliga essens och uppdrag, ska fylla sina
valmanifest med text. För vad ska man skriva när man inte har någon
aning? Det blir lite gymnasialt ordbajseri, ”skriv mycket, skriv
välformulerat och skriv självklarheter så ger läraren i alla fall
något poäng och missar kanske att du inte har någon aning om vad
det handlar om och egentligen inte svarar på frågan läraren
ställer”.
Jag behöver inte ge
er en genomgång av valmanifesten här. Det har Dag Sandahl redan
gjort på sin blogg, och bättre analyser än de han ger där går
inte att värka fram. Besök alltså Sandahls sida, läs och
begrunda. Skratten får ni på köpet – även om de stundom fastnar
lite i halsen när man tänker på att det faktiskt är på riktigt,
att flertalet aktörer som ser sig kallade att delta i valet till de
instanser som ska styra Svenska kyrkan inte har bättre koll,
visioner och engagemang än vad som är fallet.
Nåväl. Tillbaka
till Forssberg. Även han gör detta pinsamt tydligt. Så här
skriver han exempelvis om S valmanifest:
”Olle Burell, kyrkopolitisk valgeneral, förklarade följaktligen i höstas att "kyrkovalet är första steget mot en socialdemokratisk valseger 2014". Han påpekade också att en framgång i valet till den kristna församlingen skulle vara viktig för Stefan Löfven. När man sedan skulle förklä den nakna maktambitionen till kyrkopolitik blev resultatet naturligtvis, som vanligt, pinsamt.
I sitt
valmanifest vill Socialdemokraterna bland annat att kyrkan ska "visa
lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och
begravningar!". Alla som vill att prästerna ska vara ignoranta
och vårdslösa när de döper och begraver får alltså lägga sin
röst någon annanstans.
Vidare vill S att
kyrkan ska präglas av "framtidstro" - ett djärvt
ställningstagande mot alla som längtar efter mer hopplöshet i sin
församling.”
Man skulle ju kunna
inbilla sig att S, som alltså tillmäter kyrkovalet en sådan enorm
betydelse för såväl valrörelsen 2014 och för den (fortsatta)
vänsterdominansen över Svenska kyrkan, skulle kunna kreera något
bättre formuleringar än så. Men icke. Och när de icke förmå
formulera vad som är vinsten med att rösta S, går de helt sonika
över till att förklara vad som blir förlusten om man inte röstar
S.
Hör och häpna –
den som icke röstar S, stödjer (enligt S-logiken)
Sverigedemokraternas inflytande över Svenska kyrkan! Egentligen är
det lite lustigt. För som Johannes Forssberg påpekar, är det den
partipolitisering som stödjs av S som över huvud taget gör det
möjligt för SD att agera inom kyrkopolitiken.
Ville S på allvar
stoppa SD:s inflytande över Svenska kyrkan, skulle de ju avskaffa
hela det politiska spelet och överlämna Svenska kyrkan till Svenska
kyrkan. Skilja kyrkan ifrån staten, helt enkelt. Men då avsäger
man sig ju även de egna maktanspråken, och det går ju inte.
Alltså väljer man
en annan väg, stödd av en retorik vi kommit att känna igen. Den
som inte röstar S gör sig således skyldig till att ”fiska i
grumliga vatten” eftersom endast S representerar de goda krafterna.
Om de får säga det själva.
Denna typ av argumentation lär vi få se mycket av i kommande valrörelse. Även om jag hoppas att jag har fel, misstänker jag att allt och alla som inte tycker som S (S som i Socialdemokraterna, S som i Seglora och S som i tro och Solidaritet) kommer att få se sig associerad med allt ifrån (i bästa fall) SD till (i sämsta fall) rasism, homofobi, kvinnoprästmotstånd, högerextremism, fascism och mörkrets krafter i största allmänhet.
Så är det
naturligtvis inte. Det finns alternativ till Svenska kyrkan som arena
för fortsatt politiskt maktspel. Svenska kyrkan kan faktiskt primärt
vara kyrka – en trosgemenskap där bekännelsen av Jesus Kristus
som Guds son, vår Frälsare är kittet som håller allt samman trots
olikheterna.
I min värld går
det att göra det hela rätt enkelt: Politik är politik och teologi
är teologi. Skillnaden är rätt stor, faktiskt.
Det är (borde
vara?) vidare en rätt stor skillnad på kommunalhus och
församlingskyrkor samt på riksdag och kyrkomöte. Politik är
intressant och viktigt, men politik ska utövas på rätt arena.
Svenska kyrkan är inte rätt arena. Eller som Forssberg skriver i
sin ledare: ”Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna
och andra partier har lika lite i kyrkovalet att göra som i val till
en bostadsrättsförening eller ishockeyklubb.”
Endast genom att på
riktigt skilja kyrkan från staten och politiken kan kyrkan få ro
och möjlighet att göra det hon verkligen ska: Fira gudstjänst,
missionera, undervisa och utöva diakoni – allt med målet att
hjälpa människor till en levande relation med Kristus.
I höst är det
kyrkoval. Var och en av oss som är medlemmar i Svenska kyrkan kommer
då att få säga vad vi vill med kyrkan och hennes framtid när vi
lägger vår röst. Hur du ska rösta måste du bestämma, men jag
uppmanar dig att gå och rösta.
Jag vet både att
jag kommer att rösta (den som inte röstar, har heller inte rätt
att klaga efteråt!) och hur
jag kommer att rösta. Valet är enkelt. Jag röstar på den
nomineringsgrupp som både i ord och handling visat att olikheter kan
berika istället för att söndra och att åsiktsskillnader går att
överbrygga när det gemensamma målet är kyrkans väl. Alltså
röstar jag på, och kandiderar för, Frimodig Kyrka. Har du inte
ännu tagit del av vad Frimodig Kyrka vill och står för, går
valplattformen att läsa här. Vem vet, kanske är
Frimodig Kyrka valet även för dig?
När vi enas i tron
på Jesus Kristus kan inget splittra och mirakel uppnås – men då
krävs det också att Svenska kyrkan får vara just en kyrka, och
dessutom en del av den världsvida kristna kyrkan.
Politikerna måste,
helt enkelt, lämna Gud och kyrkan i fred.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar