onsdag 7 augusti 2013

#94. Fröding, Gud och lite pingis

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”

Det fanns en tid när alla svenska skolelever fick Gustav Frödings ord ingnuggade i hjärnans synapser med en sådan frenesi att de under återstoden av sina liv med automatik kunde recitera i alla fall den ovanstående versen.

Jag hoppas, som den obotliga optimist jag gärna vill vara, att det fortfarande är så (även om jag stundom tvivlar). Kanske får jag trösta mig med att dagens högstadieelever vid behov är proffs på att googla.

Biskop Eva Brunne och domprost Hans Ulfvebrand torde däremot ha utsatts för samma frödingska indoktrinering som jag. Dock tycks vi ha dragit olika slutsatser av den. Det är därför jag skriver om något som egentligen är en smula passé. Ni må förlåta, men ett stycke barnafödsel kom emellan.

Allt började med Maria Ludvigssons eminenta ledare i SvD, ”Det behövs mer Gud i kyrkan”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och tenderar för övrigt att repetera just detta med kopplingen mellan Gud och kyrka med en dåres envishet (även om det i vissa kretsar av Svenska kyrkan ses som radikalt och exkluderande).

Ledaren gjorde mig därför glad på många sätt. Det är alltid positivt när människor som så att säga inte är avlönade av kyrkan tycker till om kyrkan. När de som tycker till tycker som jag, blir det naturligtvis extra trevligt.

Maria Ludvigssons ledare handlar, i korthet, om problemet att Svenska kyrkan officiellt skiljts från staten men ändå har kvar sin politiska struktur – och ett politiskt fokus. Ludvigsson skriver:

Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.”

Ludvigsson slår huvudet på spiken. Efter att ha gjort det, går hon vidare med att peka på konsekvenserna därav (och jämför gärna nedanstående med vad jag själv skrivit om risken med att vara inkonsekvent och svävande i #84):

Magnus Hagevi är statsvetare med koll på forskning om religiösa samfunds utbredning i världen. Han har funnit att en kyrka växer om den anses relevant i religiösa frågor, när den står för sitt budskap och är tydlig. På platser där kyrkan svävar på målet och möter varje uppriktig fråga med en motfråga lämnar medlemmarna och få nya ansluter.

Svenska kyrkan står mitt i en värld där det religiösa intresset är tydligare än på länge, där samfund som håller sitt budskap högt blir de mest relevanta och växer, och där människor precis som i alla tider söker något att tro på.”

Några dagar senare blev det tydligt att de som faktiskt är avlönade av kyrkan inte nödvändigtvis delar Maria Ludvigssons åsikter. De av kyrkan avlönade som fått ge sin syn på saken i SvD var just biskop Brunne och domprost Ulfvebrand. Rubriken var ”Pingis, film och fest – alla sätt är bra för att fylla kyrkan”.

Nu kan varken biskopen eller domprosten beskyllas för rubriksättningen, men jag är ändå nödgad att kontra med en annan rubrik – nämligen rubriken till Ludvigssons ledare samma dag, ”Alla sätt att fylla kyrkan är inte alls bra”.

Nu förstår jag visserligen att biskopen och domprosten har stora planer för Stockholms kyrkor. Graninge stiftsgård är avpolletterad och har genererat 53 friska miljoner. Då gäller det att göra något, och det naturliga vore väl att satsa pengar på att fylla kyrkor i allmänhet och innerstadskyrkorna och S:t Jacob i synnerhet. Det hör ju liksom till uppdraget.

Och alla sätt är tydligen bra, resonerar man, och satsar på – pingis. Och film. Och konfirmandläger ”med olika inriktningar” (är det de mångreligiösa konfirmandlägren initierade av Sofia församling man talar om?). Och konferenser. Och konstutställning. ”Lite avantgardistiskt” som domprosten uttrycker sig i SvD.

Egentligen arbetar man i medvind. Antalet gudstjänstbesökare i Stockholms stift ökade med 80 000 ifjol jämfört med året innan. Det är enormt glädjande. Lika enormt bekymmersamt är det att varken biskopen eller domprosten har en aning om vad det kan bero på.

Lite humoristiskt är det väl ändå? En ledarskribent talar om suget efter kyrkans unika möjligheter och vill fylla kyrkorna med mera Gud, medan biskopen och domprosten inte har en aning om varför fler kommer till gudstjänsten och talar om att fylla kyrkorna med pingisbord, film, konferenser och konst. Allt eftersom man enligt artikeln ”inte vill komma med ett färdigt recept på hur man ska locka fler besökare till stiftets kyrkor”.

Tips från coachen, nummer ett: Jag tror att ledarskribenten har en poäng.

Tips från coachen, nummer två: Anledningen till att antalet gudstjänstbesökare ökar beror förmodligen på att allt fler har insett att den kristna tron erbjuder något unikt som inte går att finna någon annanstans – nämligen gemenskapen med Levande Gud.

För det är väl en gång för alla som Fröding skrev, att strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Världens pingisentusiaster må förlåta mig, men för mig är pingis, film och avantgardistisk konst något som kan avnjutas en masse på andra platser. Det räcker med att uppsöka vilken fritidsgård (jo, de finns kvar, även i Husby!), biograf, museum eller konstgalleri som helst. Det finns redan de som är betydligt bättre på att vara just fritidsgårdar, biografer, museum, konstgallerier och konferenscentra än vad Svenska kyrkan någonsin kommer att bli. Att ställa pingisbordet i en gyllene dosa i form av en innerstadskyrka, förändrar inget i sak.

Nu har jag i och för sig inget emot pingis, inte ens i kyrkliga lokaler. Men – för det finns ett men – det är som min förste kyrkoherde så vist påpekade: ”Man kan göra det mesta i kyrkans lokaler, men det är inte aktiviteten i sig som är det primära, målet måste alltid vara att få människor att möta Kristus”.

Det som bekymrar mig är snarare att biskopen och domprosten vill locka människor till kyrkorna, men ”inte vill komma med ett färdigt recept” på hur det ska gå till. Och att de, när människorna faktiskt kommer till kyrkorna i allt högre grad, inte har en aning om vad det kan bero på.

”Borde det inte finnas sätt som främst passar kyrkan och har med hennes uppdrag som trossamfund att göra? Att det är det för kyrkan unika som också kan göra henne relevant?” frågar sig Maria Ludvigsson. Jo. Det är klart att det finns och domprosten är ju något på spåren när han i artikeln brainstormar runt bönens plats i kyrkorna.

Kyrkan har ett unikt uppdrag och en unik ”produkt” att marknadsföra. Att kyrkan dessutom finns i ett samhälle och ett sammanhang som alltmer efterfrågar det som levande, ärlig och tydlig kristen tro och levande evangelium kan erbjuda, gör ju inte förutsättningarna sämre.

Ty strunt är strunt och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor, och Kristus kommer även fortsättningsvis att vara Vägen, Sanningen och Livet både inom och utom innerstadskyrkornas väggar. Så länge vi verkligen visar att vi tror och bekänner det och låter den Helige Ande verka, så kommer människor att fortsätta dras till kyrkan och gudstjänsten. Pingisborden tror jag däremot kyrkan både kan ha och mista.

Jag slutar som jag började – med Fröding. För hur löd nu hela dikten? Jag fick faktiskt googla de första två verserna (förlåt, magister Romander!), bara för att finna att de ju var rätt bra de med. I sammanhanget. Också.

Nu är jag led vid tidens skism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”


Läs också gärna:

http://hakansunnliden.blogspot.se/2013/07/biskopen-och-domprosten.html

http://hakansunnliden.blogspot.se/2013/07/mer-gud-i-kyrkan.html

1 kommentar:

  1. Jo, dikten är fin också i sin helhet. Men raderna om att "en syn som svävar klar och ljus / i skyn, är sann som hägring" har väl kunnat tas till intäkt för ett ganska postmodernt sanningsbegrepp. Då tänker jag på en annan Frödingdikt, nämligen "Vad är sanning?", se http://www.diktarna.blogspot.se/search/label/D%C3%A5%20fr%C3%A5gade%20Pilatus

    SvaraRadera