onsdag 28 augusti 2013

#102. I väntan på ett vist domslut

Bibelns berättelser rymmer mycket sanning som bär även idag. När jag märker hur olika politiska intressen engagerar sig i kyrkovalet, är det särskilt en av dessa berättelser som jag kommer att tänka på, nämligen den om Salomos visa domslut.

Berättelsen, som många av oss känner till, är hämtad ur Gamla Testamentet och berättar om hur två kvinnor träder fram inför kung Salomo för att han ska avgöra en tvist. Båda kvinnorna hade fött en son, men det ena barnet hade dött. Nu hävdade båda kvinnorna att det levande barnet var deras.

Bibelns text avslöjar hur det hela slutade:

Så tvistade de inför kungen. Då sade han: ”Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever.” Och kungen sade: ”Räck mig ett svärd!” När man kom med svärdet sade kungen: ”Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!” Då sade hon som var mor till den levande pojken – ty kärleken till sonen överväldigade henne: ”Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!” Den andra sade: ”Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!” Då befallde kungen: ”Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.”
1 Kung 3:22-27

Sensmoralen är att den som verkligen älskar, hellre avstår från den man älskar än låter den älskade lida skada. Det lärde fröken Gunnel mig redan i första klass, och min tolkning är densamma idag.

Så är det ju. Hur än djupt det än smärtar, så skulle vilken förälder som helst hellre avstå från sitt barn än se det skadas eller dö. Den som tvivlar kan fråga de mödrar som adopterat bort sitt barn. Smärtan kvarstår kanske hela livet, men är lättare att bära än den smärta som skulle finnas om man bidragit till sitt barns lidande eller död.

Allt oftare har jag kommit på mig själv med att önska att vi skulle kunna se på den kristna kyrkan på samma sätt.

Vad skulle det innebära, om vi förmådde lägga våra individuella intressen och mål åt sidan – och istället prioriterade kyrkans väl? Lägg märke till att jag talar om kyrkan med litet ”k”, det vill säga den fysiska gemenskap vi skapar här på jorden, den världsvida kristna kyrkan av vilken Svenska kyrkan är en del. Kyrkan med stort ”K” är större än så. Den Kyrkan är evig, himmelsk och gudomlig. Där finns Sanningen och den står över alla våra goda viljor och brinnande ideologiska övertygelser.

Så här i kyrkovalstider väcks plötsligt ett brinnande intresse för Svenska kyrkan från alla möjliga håll, även hos aktörer som normalt sett lyser med sin absoluta frånvaro alla de där odramatiska söndagarna i trefaldighetstiden.

För den som, oftast utan större belöning eller uppmärksamhet, besöker gudstjänster och är aktiv i det vardagliga församlingslivet ligger det nära till hands att fråga sig vad det är som plötsligt engagerar de politiker som annars aldrig går att finna i närheten av en kyrka (eller på de kyrkorådssammanträden som de inför föregående val lovade att närvara vid).

Svaret är att Svenska kyrkan är en viktig aktör i samhället. Kyrkan har en röst, ett anseende. Den når människor och är bärare av ett stort förtroendekapital (långt större än politiker och journalister). Att ha kontroll över Svenska kyrkan innebär därför att ha kontroll över en viktig samhällsaktör och dess budskap – och därigenom över människor. Därav det politiska intresset.

Problemet är bara att kristen tro inte är partipolitik och att Svenska kyrkan, genom att agera arena för partipolitik, riskerar att förlora det förtroendekapital som hon ännu besitter.

Men alla som engagerar sig i kyrkovalet vill ju Svenska kyrkans bästa? I alla fall av alla löften och visioner att döma?

Jag betvivlar inte att de som engagerar sig vill väl. Men även de bästa avsikter kan förvandlas till en björntjänst. När socialdemokrater vill förvandla Svenska kyrkan till en synkretistisk intresseorganisation och sverigedemokrater vill förvandla Svenska kyrkan till en nationalistisk symbol är den största förloraren – Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan bör nämligen, enligt min åsikt, vara en trosgemenskap och ingen åsiktsgemenskap. Svenska kyrkan bör vara en gemenskap av bedjande församlingar med ett levande gudstjänstliv. En gemenskap som övervinner åsiktsskillnader genom att förenas av tron på en levande Gud som är långt mer än en psykologisk förklaringsmodell och en förtröstan på en Frälsare som inte bara är en god förebild utan är Vägen, Sanningen och Livet.

För den som verkligen vill Svenska kyrkans bästa borde valet vara enkelt, om än smärtsamt: Börja betrakta Svenska kyrkan som en gemenskap som är fullt kapabel att ta hand om sig själv.

Med berättelsen om kvinnorna, barnet och Salomo i minnet, borde det visa domslutet inför nästa kyrkoval därför vara att de politiskt baserade nomineringsgrupperna väljer att inte delta. Att envist hålla fast vid bilden av Svenska kyrkan som ”sin”, kommer ofelbart att riskera hennes liv.

Är det värt det?

2 kommentarer:

  1. Apropå valet och det politiska intresset för Svenska kyrkan finns här en mycket bra insändare i Ystads Allehanda av Johan Wierup, f.d. kyrkoherde i Svalöv och därefter med mångårig utlandstjänst som präst: http://www.ystadsallehanda.se/tycktill/article1962438/Uppgift-att-fira-gudstjanst.html

    SvaraRadera
  2. Bra bra bra Helena att du även klämmer åt Sverigedemokraternas engagemang i ett trossamfund som Svenska kyrkan. (Kyrkan har aldrig i sin totalitet varit och får aldrig bli något nationalistiskt projekt). Det vore ju nämligen inte juste att bara peka ut Socialdemokraterna som missbrukare av sin politiska ställning, även om det är det större partiet.

    SvaraRadera